Hammarängen Stadsparken Mariefred Hammarängen, Mariefred

I Hallmans fotspår

Artikel av Kjell Forshed i St Eriks årsbok 2019

”Lågskaligt, blandat, rumsligt, vackert, intimt men också mänskligt monumentalt, gröna gator med platser och parker, det är Hallmans honnörsord. Dom måste vi försöka förvalta i dagens situation kombinerat med vår tids föreställningar, regler, bestämmelser och ekonomi. Det gick på Hallmans tid och det måste det göra nu också, bara inställning och vilja finns.”

Så avslutar Kjell Forshed sin text i artikeln ”I Hallmans fotspår” som kommer ut i St Eriks årsbok 2019. Den kommer ut hösten 2019, men redan nu kan du läsa artikeln här nedanför.



Arkitekt Per Olof Hallman var vice stadsarkitekt och senare Stockholms förste stadsplanedirektör 1923-27. Han medverkade vid arbeten med stadsplaner i ett 70-tal städer och samhällen i Sverige vid sidan av sina åligganden i Stockholm.

Brunnberg & Forshed delar på många sätt Per Olof Hallmans övertygelse och hans idéer och ideal om en god stadsbyggnad. Vi kallar det Rum & Ansvar.

I Hallmans fotspår

Det är intressant att studera Hallmans stadsplan för Gamla Enskede från 1908, hur den är gjord. Ingen gata är helt rak. De större omgivande gatorna har svaga krökningar, på sina ställen utvidgade till platser och där huslängorna vinklas för att undvika monoteni. Inga tillfälligheter här inte, utan medvetet format. Hallman protesterade mot ingenjörernas, som han uttryckte det, fantasilösa och strikta rutnätsplaner, gaturummen skulle i stället bjuda på variation och upplevelserikedom. Allt från de stora stråken ner till minsta gränd.

Gatustrukturen bildar ett organiskt nät, endast en enda smal säckgata hittas. I de sneda korsningarna skapas små platsbildningar. Orationellt sa ingenjörerna, berikande sa Hallman. Området består av plan jordbruksmark med inslag av åkerholmar och bergknallar. Hallman kröker gatorna ändå fast marken är platt. Gatorna bildar en tydlig typologi. Nynäsvägen formas till en ståtlig esplanad med spårvagn i mitten. Sockenvägen får bli en något smalare esplanad  och med en kraftfull plantering av pilar i mittremsan. Handelsvägen och Stockholmsvägen bildar de viktigaste gatorna inne i bebyggelsen och omger de  mest offentliga platserna, en stor generös park samt en skola med idrottsplats. Från dessa huvudgator löper sedan ett finmaskigt nät av smalare ej alléplanterade gator med olika bredder, den minsta Månhornsgränd är bara cirka tre meter bred.

På bergknallarna placerar Hallman de offentliga byggnaderna, de som behövdes för det gemensamma livet i ett nytt samhälle. De bildar medvetet formade fondmotiv i gaturummen. Här tronar, förutom skolan och stadsparken, kyrkan och församlingshemmet. Dessa offentliga institutioner ligger alla i parkmiljö omgivna av gator vilket förstärker deras offentliga karaktär. Det gemensamma skulle verkligen framhävas och få de finaste platserna. Affärer och övriga lokaler får hålla till i husens bottenvåningar i de viktigaste lägena som efter Nynäsvägen,Stockholmsvägen och Handelsvägen.

I Hallmans plan finns en medveten blandning av hustyper för att uppnå en blandad befolkningsstruktur, en tydlig integrationstanke. Lägenheterna placeras i flerfamiljshus i två till tre våningar efter ytterkanterna och bildar en tydlig ram kring det mer småskaliga innehållet.  Dessa huslängor bryts ner i mindre enheter, de förskjuts i sidled på sina ställen för att minska monumentaliteten. I mötet mellan dessa och de mindre husen innanför utbildas kontinuerliga, smala parkstråk som länk mellan de högre, sammanhållna volymerna och de småskaligare husen. De blir  samlande rum för möten mellan olika människor och hushåll.

Inne i stadsdelen placerar Hallman radhus efter engelsk förebild samt parhus och enfamiljshus och de blandas med flerfamiljshusen även inom kvarteren för att få en småskalig integration. Det är så vi bygger det goda samhället tänkte säkert Hallman och hans fränder på den tiden. Medan de tyngre husen möter gatorna direkt rakt ner i trottoarerna, möter den småskaligare bebyggelsen gatorna med grön förgårdsmark vilket planen föreskriver med tydlig grön färg. Förgårdsmarken avgränsas med staket, häckar och naturstensmurar, allt för att ge ett grönt och intimt gaturum. I vissa kvarter med radhus föreslås ett inre system av gångvägar och små platsbildningar med lekplatser, så kallade krokar, ett nytt ord på den tiden och en ny plantanke för ett barnvänligare samhälle. Och så skulle man ju kunna komma åt radhusens trädgårdar med en skottkärra utan att behöva köra genom husets vardagsrum.

Helhetsbilden, planen, är mycket vacker som bild. Den är som ett konstfullt  broderi och är till största delen genomförd till sin struktur. Delen i sydost utvidgades på 40-talet, gatorna rätades ut enligt tidens rationella idéer, men principerna återfinns. Dock har stadsdelen påverkats av diverse förfulande åtgärder under senare tid. Nynäsvägens esplanad massakrerades på 60-talet och omvandlades till ett bullrande och avgasstinkande motorvägsdike i fler våningar. Sockenvägen rätades ut i väster och höll sedan på att gå samma öde till mötes som Nynäsvägen, vilket dock stoppades i sista stund. Enskedevägen rätades ut och lades på en vall. Samtliga vägar har fått anskrämliga bullerplank vilket minskat bullret men fått Enskede att tappa ansiktet utåt. Hustyperna blev inte helt som Hallman föreslog. Radhus var en okänd boendeform för oss då, så endast vissa blev byggda. De ersattes med fyrfamiljshus, parhus och enfamiljshus enligt den tidens typhuskataloger. Men ändå står där Hallmans skapelse idag som en åldrad, vital och vacker miljö, som man inte kan bli annat än djupt imponerad och inspirerad av.

Bryta ny mark – göra tvärtom

Som ung arkitekt kom jag ut från skolan på 60-talet, upplärd att rita, planera och tänka som man gjorde då, miljonprogrammet skulle genomföras med minst tusen lägenheter per objekt och där husen måste orienteras efter byggkranarnas spår och efter de stenhårda SCAFT-principerna, en bibel för trafikplaneringen. Även om det skulle vara på det viset, så kändes det ändå lite underligt att allt måste vara just på detta sättet. Kunde man inte göra som tidigare, rita hus i måttlig skala  placerade efter vackra gator, så som det var inne i stan eller i de klassiska förstäderna utanför tullarna? Jag frågade på kontoret men fick svaret att det inte gick. Dels var det på grund av trafiken, men också att det inte gick för övrigt, tiden var inte mogen.

Jag tyckte ändå att man skulle försöka om tillfället yppade sig och det gjorde det helt plötsligt ute i Upplands Väsby, en kommun som fullständigt exploderade på 60-talet och där man byggde för allt vad samhället förmådde. Man hade börjat enligt regelboken med åttavåningshus uppradade enligt dominoprincipen, radhus och annat i planmönster som påminde om elektriska kopplingsscheman och med ett slutet centrum med bara baksidor utåt med soprum och lastkajer utåt gatorna som entrémotiv. Nu skulle man i  stadsdelen Grimsta  i östra delen av kommunen planera för mera hyresbostäder samt ett lokalcentrum med skola i ett centralt parti. Projektet fick sedermera heta Grimsta by och detta var i början på 70-talet medan miljonprogrammet ångade på som hårdast.

Här ritade vi in drygt tvåhundra hyresrätter i radhusform där alla hade en egen liten trädgård utanför vardagsrummet. Radhuslängorna formades till gårdar som tillsammans bildade en liten kvarterstad längs en sammanhållande bygata. I husens bottenvåningar längs gatan placerads lokaler för handel, hantverk och service. En stor ICA-butik fick ett eget hus. Den stora skolan med 22 klasser delades in i mindre så kallade kvartersskolor med fyra klasser i varje plus en liten matsal dit maten kördes. Skolgårdarna delade gård med bostäderna och ovanför klassrummen låg lägenheter. Det var utan tvekan ett provokativt projekt.

Och mycket riktigt kom besökare från både när och fjärran, ja till och med från Frankrike. Framför allt politikerna blev imponerade, och uppfyllda av besöket lovade flera att försöka göra likadant hemma hos sig. När man sedan stötte på dom efter flera år och frågade hur det gick så svarade alla ”att det gick inte”. Tjänstemännen var svårflörtade.  Arkitekterna var delade. Ralph Erskine tog projektet till sitt hjärta men många inom arkitektetablissemanget yttrade sig nedlåtande. Värst var det på KTH när vi visade planerna för studenterna. Vi blev sågade jäms med fotknölarna och flera hoppade av ilska i bänkarna och fräste ”att så här idylliskt får det bara inte vara, livet var inte så vackert som vi försökte inbilla folk med våra skisser”. Vi tog våra bilder och smög ut bakvägen. Men kommunen, bostadsbolaget och de boende var stolta och uppmuntrande och det blev energin att fortsätt på denna väg, Hallman väg.

Gör man något intressant så kommer nya uppdrag! Utanför Visby i Terra Novaområdet fick vi göra en liknande satsning med hyresrätter och andra upplåtelseformer, skola, kyrka, butiker mm samt med små gator för biltrafiken. Biltrafik inne ibland bostäderna betraktades då som en styggelse och fick inte förekomma. Men vi kunde visa att folk körde ändå på gångvägarna, så då var det bättre att ordna med små smala gator där bilar och gående kunde samlas. I dag är detta en vanlig princip, men då betraktades det som ett steg tillbaka i utvecklingen. Efter diverse turbulens fick kommunen skrota sin modernistiska planering och alla drog så småningom åt samma håll till slut, även tjänstemännen.

Kvarteret Trädskolan

I kanten av Gamla Enskede där kommunen haft en plantskola för sina träd  fick vi göra en komplettering med trehundra lägenheter i form av bostads och hyresrätter samt förskolor, kvarteret Trädskolan. Kommunen hade tänkt sig ett antal sexvånings punkthus, som knappast visade någon hänsyn till platsen, så vi bröt ner de till en tvåvåningsmiljö närmast Gamla Enskede och en rygg med fyravåningshus upp mot slakthusområdet, i ändarna förhöjda  till torn i sex våningar, dvs en högre ram i kanterna och lägre hus inne i området. Hallmanprincipen för Gamla Enskede. Lågt och tätt är förvånansvärt effektivt och kan gott mäta sig med högt och glest. Det blev en liten kvarterstruktur med ett centralt parkstråk som samlande rum och riktat mot kyrktornet i Gamla Enskede. Jag hade hela tiden Hallman i tankarna och hänsynen till hans vackra plan.

Hallmantänkade i Stockholms stad

Även på andra ställen inom Stockholms kommun har vi fått rita inspirerade av Hallman. I Skarpnäcksstaden kunde vi på 80-talet införa planterade förgårdar som ett viktigt stadsbyggnadselement. De är omgivna av låga tegelmurar mot gatorna och häckar mot parkerna. I Skarpnäck är gatorna samlande, sociala rum, ett viktigt steg bort från synen på gatan som enbart ett trafik och parkeringsområde. Tyvärr led marktilldelningarna av rekordårens tänkande med upplåtelser kring tusen lägenheter per byggherre.  I Sköndal, Spånga, Hässelby, Stora Mossen, Bromma flygfält med flera ställen har vi fått tillämpa Hallmantänkandet med växlande framgång. En del realiseras, en del åker i papperskorgen. Det tar tid att vända atlantångaren som Johan Rådberg skriver i sina böcker.

Innanför tullarna

Innanför tullarna fick vi på 90-talet rita två bågformade hus i Sankt Eriksområdet. Aleksander Wolodarski agerade som en nutida Hallman och var områdets dirigent. Här samverkade många arkitekter och byggherrar under Aleksanders ledning. Området är byggt med osedvanligt hög teknisk kvalitet  både beträffande hus och mark. Grönskan, de varierade stadsrummen, materialföringen och kulörerna bär tydliga spår av inspiration från Hallman och hans tid. Området har verkligen en genuin Stockholmskänsla, vilket ytterligare apostroferas av att en av gatorna bär hans namn.

Utanför huvudstaden

Likt Hallman fick vi många uppdrag runt om i landet, från Skanör i söder till Gävle i norr. Lågskaliga projekt efter trädgårdsstadens principer. I Mölndal utanför Göteborg fick vi på 80-talet rita en ny klassisk trädgårdsstad, Eklanda. Totalt 1500 lägenheter, skola och viss service. I dag är det färdigbyggt. Under tjugo år har en stadig och långsam utbyggnation skett med cirka 75 lägenheter om året. I lågkonjunktur har det byggts ändå samtidigt som det stått stilla på andra ställen, för det går alltid att anpassa det låga, täta till varierande upplåtelseformer. Här finns nu hyres, bostads och äganderätter och skolan mår bra av en måttlig inflyttningstakt. Trädgårdsstadsidéerna föll politikerna och stadsarkitekten helt i smaken, men vi fick problem med planerarna på kommunens trafikkontor och byråkraterna på miljökontoret, ”miljö och hälsan” som de sade. Efter år av diskussioner och stor hjälp av politiken kunde vi till slut få till de gröna, trädplanterade gatorna mot vilka husen vänder sina entrésidor och häckomgärdade förgårdar. Kommunens planerare hade ursprungligen tänkt sig fyravånings loftgångshus med parkeringsdäck efter en enda bred återvändsgata som slutade med en trist vändplan och där husen måste ligga minst 25 meter från gatan av ”miljöskäl”. Vi hade en helt annan tolkning av vad miljö var, inte bara störningar och gifter utan hur det såg ut,  att det skulle vara trivsamt och vackert samt att stadsrummen skulle vara upplevelserika till sin form.

När planerna på en flygplats i Tullinge lades ned öppnades möjligheterna till att bebygga ett centralt parti i den gamla villastaden, det blev Tullinge Trädgårdsstad. Vi fick hålla i den övergripande planen som sedan etappindelades i flera detaljplaner. Ett gestaltningsprogram togs fram. Det var ett gott samarbete mellan kommunen och tre intresserade byggherrar i början. Första etappen blev mycket fin och man följde både översikten och gestaltningen. Det var tre beställare med var sin arkitekt. I etapp två blev det mesta bra men successivt började kommun och byggherrar överge plan och gestaltningsprinciperna. I etapp tre gjorde man helt om, kastade de ursprungliga tankarna i papperskorgen. Husen vändes från gatorna, gatusystemet klipptes sönder, platserna försvann, husen höjdes och det blev till slut ett konventionellt grupphusområde. Tullinge trädgårdsstad är ett tydligt och pedagogiskt exempel på hur olika stadsbyggnadsprinciper fungerar. Det som började med Hallman slutade i nattståndet sextiotalstänkande.

Vårt korståg i Hallmans spår har lett oss vidare runt om i landet och pågår fortfarande för fullt med många projekt. I Lomma finns det stora Lomma Hamnområdet, i Skanör projektet Skanörs Vångar, i Marstrand, Mariefred och i Sala som komplettering till stadskärnorna, i Köping, Nykvarn, Sollentuna, Västerås, Lund, Skokloster, Ekerö m fl. som nya områden och kompletteringar i utkanterna där Sverige växer. Men flera projekt har också hamnat på hälleberget eller lagts åt sidan som i Södertälje, Upplands Väsby, Nynäshamn, Nyköping, Partille, Linköping, Lidköping, Eskilstuna, Uppsala, Värmdö, Haninge. Oftast har man där suttit kvar i storskalighet och modernistisk stadsplanering eller så har det varit politiska låsningar eller andra restriktioner.

Precis som på Hallmans tid handlar det ofta om konflikten mellan det omätbara och det mätbara, mellan de konstnärliga värdena och de rationella. Den artistiske Hallman ersattes abrupt av den rationelle Lilienberg 1927 i Stockholms stad, och planeringen fick en helt ny inriktning inte bara i Stockholm utan i hela landet.  Det är denna förmenta och kortsiktiga rationalism vi levt med ända sedan trettiotalet och fortfarande lever i även om kulmen på sextiotalet bedarrat och vi fått tillbaka en del av de förlorade värdena. Synen på gatan som socialt och vackert rum håller på att komma tillbaka, vi väntar fortfarande på den småskaliga fastighetsindelningen. Ord som skönhet och trivsel måste åter bli fundamentala begrepp inom arkitektur och stadsbyggnad och vi väntar på att Nils Ferlins Skönhet åter får komma tillbaka till byn och att alla tusen gevär har tystnat.

Lågskaligt, blandat, rumsligt, vackert, intimt men också mänskligt monumentalt, gröna gator med platser och parker, det är Hallmans honnörsord. Dom måste vi försöka förvalta i dagens situation kombinerat med vår tids föreställningar, regler, bestämmelser och ekonomi. Det gick på Hallmans tid och det måste det göra nu också, bara inställning och vilja finns.

Kjell Forshed, Brunnberg & Forshed Arkitektkontor AB

ST ERIKS ÅRSBOK 2019.

Länkar till nya och äldre projekt i Hallmans anda som kontoret gjort genom åren.

Kvarteret Löparen, Sala – Småstadens charm tillägnat äldre, vårdbehövande och allmänheten i Sala
Steninge Slottsby – Småskaligt i slottsmiljö
Vällingby parkstad – Färgglada stadsradhus i den tidigare kontorsparken
Kafferepet Sköndal – Engelsk trädgårdsstad i Sköndal
Hammarängen Mariefred – Ny stadsdel i trädgårdsstadens anda
Tredje Backe, Mariefred – Villor vid Bellmanseken
Tullinge trädgårdsstad – Slamfärgad garden city
Trädskolan Enskede – Med hänsyn till den gamla stadsplanen
Stumholmen Karlskrona – Åtta lägenheter gav eko i hela Sverige
Hedvigsholmen Marstrand – Småskaliga hus med välformade detaljer
Bosön Lidingö – Elitboende bland blåbär och björkstammar
St Erik Stockholm – Ett bostadsområde som blivit både kritiserat och prisbelönt
Lomma hamn – Planprisbelönt planförslag med stadsstruktur
Birgittas trädgårdar Vadstena – Unik kombination av hyra och egna insatser
Filmstaden Solna – Råsunda växer med ny innerstadsbebyggelse

Your browser is too old

Brunnbergoforshed.se does not work in Internet Explorer 9 or lower. All web pages will look better and load faster with a new web browser. Please upgrade to a modern web browser here (takes about 30 seconds):

Download Google Chrome

Download Mozilla Firefox

Download the latest Internet Explorer